Året var 2007. Mamma och jag tog oss ner till Vellinge, Skåne under slutet av mitt sportlov vecka tio. I Vellinge arbetade Andrea som hjälpte oss hitta Unita, som lärt upp mig när jag var mindre och varit som en storasyster för mig i stallet när jag var mindre. Vi åkte ner på torsdagen och redan på fredagen träffade vi de första hästarna som jag skulle prova. Tre stycken från Vellinge Ridcenter där de bedrevs ridskola men även försäljning av hästar. Bland dessa tre fanns en liten vinglig fyraåring, Sherri(på den tiden kallas kärran eller skottkärran......) och den maxade C-ponnyn Red Bull(Bullen) som var en svårklass-ponny. Jag red alla, men blev ännu mer kär i den bockande och busande skäcken som vi redan blev kär i hemma när vi såg på henne på bild. Redan innan vi åkte ner hade jag döpt henne till Sherri, men vi sa att vi skulle provrida andra för att se hur det kändes. 

 

På lördagen åkte vi längst västkusten uppåt för att provrida massa andra ponnysar. En del fina, en del helt galna och en del som som var alldeles sönderridna. Ingen kunde falla mig och mamma i smaken som vår Sherri. 

 

På söndagen igen bestämde vi oss för att fråga om vad Bullen och Sherri kostade i pris och sedan fick vi se vilken av dem det blev utifrån pris och känslor den sista dagen. Mamma drog in mig och Andrea i sadelkammaren och hoppade upp och ner av glädje samtidigt som hon berättade att hon hade lagt en handpenning på Sherri, hon var äntligen vår!!! (Jag tänker inte gå in på priser på nått vis här i bloggen, utan de som vet de vet redan) 

 

Sista dagen nere i Skåne, söndagen, så red jag Sherri ännu en gång. Nu, tänk er Skåne i mars månad, förbannat slaskigt, mycket lera och djup gegga överallt. Tänk er sedan hur en hage med cirka 20 ponnysar i ser ut denna årstid, där stod Sherri när vi skulle hämta henne. Mamma kollade på sina skor och jag på mina, vi ville inte gå dit ut och hämta henne. Så vi började gå under staketet där det fanns en liiiite rand med mark som inte var geggig och vi ropade på henne. "Sheeeerrriii!!!" och vem tror ni kommer ur den stora flocken rak till oss!?!?! Bara Sherri, vår Sherri, kommer raka vägen till oss och bara vill vara med oss. Så vi pysslade en massa, red en sväng runt hagarna och på banan och som hon på den tiden alltid gjorde så bockade hon heeela tiden när vi travade och galopperade. 

 

När vi sedan hade pysslat och ridit i flera timmar skulle vi släppa ut henne igen i hagen. vet ni vad ponnyn gör?!? Hon tvärvägrar att gå ut. Så vi får dra, muta och trycka ut henne i hagen igen.. När hon väl är ute ställer hon sig bara innanför öppningen och vänder sig om efter oss. Sedan när vi går så ger hon av ett skri som jag aldrig kommer glömma. Ni vet hur ett föl ropar efter sin mamma!? Så, precis så hjärtskärande skriade Sherri efter oss!! Det var då vi inte kunde hålla tårarna tillbaka och lovade henne att vi snart skulle ses igen. Varje gång jag tänker på det får jag tårar i ögonen och just när jag skrev detta så rann tårarna nerför kinderna. 

 

Så i slutändan så är det på något vis Sherri som har valt oss. Hon kände oss bättre än vad vi kändes oss själva vid den tiden. Helt fantastiskt var det! Min Sherri, som ni varit min sedan den 29 mars 2007 då hon kom i en hästlastbuss till oss här hemma. Hon har varit min ögonsten, mitt lejonhjärta och min bästa vän i över fem och ett halvt år. ♥ 

 

Hoppas ni gillad att läsa om vår historia om hur det blev vi! puss