Fotograf - Emmy Eriksson 

 

Igår åkte jag och Sherri alldeles själva iväg på kvällstävling på Sundsvalls Fältrittklubb. Hon är ju helt underbar att ha med sig själv. Hon är enormt lätt-lastad, hon står alldeles stilla när man gör iordning henne, hon följer mig som en hund när vi är ute och går och hon står som en ängel i transporten mellan klasserna. Världens bästa tävlingskompis på så vis! 

 

Till första klassen va hon helst fantastisk på framridningen. Red fram henne i ungefär 1 timme, först ute i skogen och sedan inne i ridhuset. Hon va verkligen kanonfin! Mjuk, följsam och med härlig power i kroppen. Precis så som jag vill ha henne. Men när vi väl gick in på dressyrbanan va det som ett trycka på en knapp, när vi red upp mot domaren blev hon alldeles stel och tom i kroppen. Så redan i första öppnan började hon att studsa och jäklas. Sedan gick det inte många rörelser som hon bara gjorde som hon skulle. Så när vi kom fram till galoppen som gick jag helt enkelt ut.. Jag har ju sagt att jag inte ska utgå när hon gör sådär. Men det finns en gräns och igår gick hon långt över den. Jag fick inte henne att sluta hur jag än försökte och inne på banan kan jag inte "rida av henne det" på så vis jag annars gör. Så då utgick vi och gick direkt in på framridningen igen och red igenom det. 

 

Till andra klassen va hon riktigt seg i kroppen på framridningen och hon ville inte riktigt komma in i läget där hon går av sig själv. Fick ändå en helt okej känsla innan vi gick in på banan igen och hade i åtanke att det faktiskt har känts värre men ändå gått bra förut. Hon va lite stel i kroppen, men det gick ändå an i både traven och skritten. Hon höll sig ju i alla fall på marken, men sedan så va hon långt uppe i luften igen.. Så jag valde att utgå igen eftersom hon inte hade slutat när jag hade ridit halva galoppdelen. 

 

Gick åter igen om på framridningen och åter igen va hon som en dröm att rida på. Helt plötsligt fungerade allt - öppnor, slutor på diagonal, byten, förvänd galopp, samla, länga, övergångar, ja precis allt funderade perfekt. Hon bara växte under mig och jag kunde verkligen sitta och åka på Sherri. Endast små förhållningar och kommandon för alla övningar. Hon va verkligen perfekt! Så jag vet att det finns där, nu gäller det bara att få det att fungera även inne på banan. 

 

Under vintern har hon utvecklats så enormt mycket! Vi har blivit säkrare och starkare i alla de rörelser vi redan kan och jag har mer och mer hittat ridningen på henne som behövs för att verkligen få henne framme för skänkeln. Vissa dagar är hon så enormt fin! Sådär i uppförbacke, lätt i handen, fjädrande steg och ett driv framåt hela tiden. Det är dit vi vill komma på tävling! Så även fast denna tävling kanske inte va speciellt bra, så finns det massvis med hopp inför kommande veckor, månader och år.