Något som jag alltid har tyckt varit viktigt i min ridning är ATT ORKA. Varför är det alltid hästarna som ska vara mest vältränade? Jag tycker man gör hästen en tjänst om man orkar lika mycket som den, orkar jobba rätt, hålla balansen, driva på rätt sätt, sitta bra och så vidare. Jag har alltid velat ha starka benmuskler och ett bål-parti med styrka och balans för att kunna sitta så bra som möjligt och klara av ett helt träningspass utan att behöva vila fler gånger än vad hästen behöver vila. Nu säger jag INTE att man måste vara smal och full med muskler, jag säger att man ska ha orken och styrkan som behövs för att rida, vilken kroppsform man än har. Jag märker på en gång när jag är dåligt tränad eller bra tränad. Det är så mycket lättare att sitta och rida bra när man har kontakt med sin egen kropp och sina muskler på rätt sätt. Spänna lite här, spänna lite där och slappna av. 

 

Själv har jag alltid tyckt om allt som har med träning att göra så länge jag kan minnas. Så fort jag började gymnasiet inne i stan skaffe jag gymkort och sprang på gymmet var och varannan dag. Visst har jag haft lite uppehåll och sådär, men jag har alltid känt mig stark i kroppen. I julas så förstörde jag mitt högre knä på något vis.. Det blev fyllt med var/vätska och jag kunde knappt röra det utan att tårarna brände i ögonen. Jag jobbade på och hoppades på att det skulle försvinna, men icke. Va in på vårdcentralen och rent av tvingade dem att tömma knät på vätska då de egentligen inte ville på grund av infektionsrisken. Den struntade jag i så länge de tog bort vätskan som gjorde att det kändes som att knät skulle sprängas vilken sekund som helst. Efter det gick jag med knäskydd fram till ungefär maj, varje dag, varje minut. Jag tappade 12cm med muskler precis ovanför knät på ungefär 2 månader.. Vilket syns lite än idag om man tittar noga. Jag kämpade på med att rida trots att det gjorde ont, men tyckte helt klart att det var värt smärtan. När knät gick sönder tappade jag all motivation till att träna, jag kunde inte träna något som hade med ben att göra. Så då gick jag ut från gymmet och kom inte tillbaka. I sommar har tanken på att börja träna funnits där hela tiden, men tiden och orken har inte funnits. Jag har gått in i väggen ett flertal gånger och prioriterat andra saker, så som tre jobb och en häst i full tävlingskondition och senare även ett förhållande som fortfarande är fantastiskt. Inte först dagen då Sherri och jag red vår sista tävling för säsongen så kickade min träningsnerv in igen. Redan på kvällen var jag på gymmet och tränade med min andra halva och åå vad jag saknat det. Så nu är jag tillbaka på spåret igen! Det känns fantastiskt skönt och jag verkligen känner hur kroppen klarar av mer och känns fräschare redan efter denna korta tid. Så i vinter blir det träning för både mig och Sherri! Gymkortet är införskaffat och nya skor på ingång.