Det finns någonting som Marc sa i helgen på träningarna som jag vill ta i ett eget inlägg. Under passet på söndag så stannade han mig mitt i lektionen för att få mig att tänka om. Jag tyckte att Sherri var så fast i höger tygeln, samtidigt som jag själv blev mer och mer frustrerad över det istället för att bara rida vidare. Marc stannade mig och frågade hur det kändes och jag berättade alla "fel", istället för att säga att "Öppnan var riktigt fin, men jag skulle önska att vi kunde jobba loss högertygeln och högersidan ännu mer". Det visade sig att öppnan skulle kunna klassas som en 7,5 poängare i S:t George enligt Marc.. Han berättade om hans liv, alla öden som han fått gå igenom och hur han var precis som mig när han var yngre och satt och red. Vi vill ha allt så perfekt att vi hakar upp oss på små detaljer som egentligen inte är något att haka upp sig på, men det är bara för att det ska vara perfekt. Inte bra, inte okej, inte jättebra, utan perfekt.. Detta är något som jag alltid har fått jobbat med i mitt eget liv, så det träffade rakt in i hjärtat på mig och jag hade fullt på att hålla tårarna tillbaka. Han avslutade med att säga några väl valda ord som jag aldrig kommer glömma "Du är en fantastisk ryttare med en häst som har massvis med potential, men din hjärna är din största fiende" Dessa ord kommer jag aldrig att glömma, de stämmer så jäkla väl in och hjärtat drar ihop sig på mig varje gång jag tänker på det. Hur kan jag vara så dum som inte ser allt som är bra istället för allt som är mindre bra? Från och med nu måste jag försöka ändra på mitt tankesätt och på hur jag ser saker, jag måste våga klappa på både Sherri och mig själv när vi gjort bra saker, även fast de inte var perfekt. Men vem i hela världen är perfekt?