Idag är det 8 år sedan pärlan klev av lastbilen här i vackra Viskan! ♥ Vi har alltså hållit ihop i åtta långa, men ändå så korta år. Tänk vad tiden går fort!? Jag minns så väl den första tiden tillsammans och allt vi kämpade med då. Det har varit glädje, svett, blod, tårar och lycka på denna resa. Vi har alltid tagit oss dit vi vill bara vi fått tillräckligt med tid på oss, vi har kämpat tillsammans mot världen och vi har alltid haft varandra. 

 

Det finns stunder under dessa 8 år som jag har Sherri och tacka för, tacka för att jag faktiskt klarade av att fortsätta framåt. Jag har inte haft en speciellt dramatisk uppväxt, men som så många andra tonåringar har jag också känt mig piss och allt har varit en mardröm, vilket även händer i vuxen ålder. Sherri är den som jag har att tacka för att jag alltid orkade kämpa framåt, att jag alltid kunde se ljuset i tuneln igen. Utan henne hade inte mitt liv varit detsamma på något vis, men hon hjälpt mig bli den jag är idag. Hjälpt mig kämpa, hitta mig själv och gå min egen väg, lärt mig att inte ta skit, hittat glädjen och hon har genom allt detta gett mig ro i själen. Så fort jag är förbannad eller ledsen så är Sherri den bästa medicinen. 

 

Att vi under dessa 8 år inte kanske är där jag en gång i tiden önskade att vi skulle vara, det är en annan sak. Men med tiden så får man även ta sina mål och göra dem realistiska. Det betyder inte att jag gett upp mina stora drömmar, det betyder bara att jag gett Sherri och mig drömmar som vi faktiskt kan nå tillsammans. Det kommer en tid i livet då även mina allra största drömmar kanske uppfylls, men just nu, alldeles just nu så vill jag faktiskt bara vara med min ponnyhäst. Hon jag känner utan och innan, hon som blir ledsen när jag inte är hemma på några dagar, hon som alltid blir glad att se mig och som alltid får mig att känna mig behövd. Jag ger henne all den kärlek jag kan, ändå får jag mer än jag någonsin kan ta emot tillbaka.