Jag tycker det känns väldigt jobbigt att veta det, att vara medveten om att varje steg vi tar och varje människa vi träffar förändrar oss och hur vi är. Inte allra minst inom hästsporten. Det är helt sjukt! Så fort någon går sin egna väg så får de massa skit för det och människor pratar bakom ryggen och stänger personen ute. När den personen i sin tur lyckas och når framgång så är det en helt annan femma. Då är det starkt gjort, det är bra och alla trodde att det skulle gå redan från början. Det läskigaste är hur människorna runt omkring vänder kappan efter vinden!

 

I hela mitt liv har jag på något vis gått min egen väg när det gäller det mesta, men speciellt nu på slutet när det gäller hästarna. Mamma och jag har många gånger kämpat själva för det vi tror på och vill hålla på med. Det tog många år innan vi hittade andra som var inne på samma spår som också hade fått den känslan av att andra i deras omgivning dumförklarade dem och pratade skit bakom deras ryggar.

 

Men till poängen, tänk om vi inte skulle bli styrd av vår umgängeskrets, av våra föräldrar, lärare och alla andra vi stöter på i livet. Undra hur vi egentligen skulle se hur och vara då? Skulle vi då våga ta klivet ut i en helt annan värld än den vi är fast i? Att prova nya saker och göra det vi inners inne gillar mest!? Många i dagens samhälle och i hästlivet gör precis som alla andra. Bara för att bli accepterad.. Jag vägrar detta! Jag går alltid min egen väg och jag får många gånger mycket skit för det, samtidigt som jag själv känner att jag mer och mer hittar den jag själv är. Samtidigt som jag gör detta är det mycket som jag inte heller berättar(tex här på bloggen eller i verkligheten) då jag helt enkelt inte behöver andras bekräftelse, utan vet vad jag kan och inte kan. Jag litar på min kunskap och min magkänsla helt enkelt och det som blir fel blir fel och det som blir rätt blir rätt.