Ibland vill jag bara ge upp. Bara skrika högt och falla ihop. När allt och alla motarbetar en blir man inte annat än förbannad. Inget går som det ska och inget är som det ska. När ska livet bestämma sig för att ge oss alla lycka och framgång? Det som gör mig ännu mer ont är vetskapen om att flera utav mina vänner har det ännu svårare och jävligare än jag. Nog för att det sägs att man blir starkare av hårda tider, men om det då bara är hårda tider, hur ska man då hinna repa sig innan nästa?

Men nu lägger jag huvudet på kudden och skriker lite. Förbannad tjej.