En ponny som bockar
Skrivet:
/ Kategori: Hästarna / 0 Kommentarer
Sherri, den bockande drottningen.
Någonting jag funderat på en hel del nu sedan vi bestämde oss för att satsa lite på dressyren och faktiskt starta lite klasser är hur jag ska få Sherri att hålla sig i skinnet inne på dressyrbanan när vi ska galoppera.
Sherri har under alla tider, alla år och alla tillfällen alltid bockat mer eller mindre. När hon mår som bäst och är fin i kroppen bockar som konstigt nog som mest. Så det har nästan blivit ett sätt för oss att veta hur hon mår. Jag kan också skilja på när hon bockar för att hon leker eller när hon bockar(blir mer att hon sprakar sparkar) för att det inte står rätt till. Annars så brukar hon sluta bocka när hon är stel och sitter fast i kroppen. Jag har aldrig brytt mig speciellt mycket då hon inte gör det för att vara dum och det är lätt att sitta kvar på henne barbacka som med sadel(iaf för mindel). Och att hon bockar när vi ska hoppa och sådär är ju faktiskt ingen stor grej förutom att man blir lite irriterad ibland när man försöker värma upp eller liknande.
Men nu när vi ska tävla i dressyr. Hur i tusan ska jag få henne att inte bocka när vi rider dressyrprogrammet? Hon som älskar tävlingsbanan och musik! Då blir hon ju extra taggad. Vissa dagar bockar hon bara nått språng när vi fattar galopp och andra dagar så slutar hon inte först jag slutar galoppera. Haha! Så jag är lur på hur fröken tänker göra när vi kommer på tävling.
1. Vi får såklart väääldigt dåliga poäng om hon tänkte bocka.
2. Hon blir spänd och inte alls lika ridbar i någon gångart när hon drar iväg och leker.
3. Jag kan inte direkt gör något åt det utan att stanna eller rida på full fart farmåt.
4. Det stör alla andra runtomkring mig som också försöker rida fram. Mindre uppskattat på en dressyrtävling än på en hopptävling, haha.
5. Hon har hoppat över dressyrstaketet en gång. Det är en gång för mycket! HAHAHA
Nej, men ni kanske förstår hur mina tankar går!? Hon är ju så sjukt fin att sitta och rida annars i dressyren nu så man blir alldeles lyrisk. Vi jobbar för fullt på att hon även ska komma ut med sina framben och inte bara få dem uppåt i stegen och det går faktiskt väldigt bra. Så jag önskar att hon den dagen tävlingen kommer skärper ihop sig och inser allvaret i det hela. För det är inte speciellt roligt heller om jag måste rida henne helt trött för att hon ska sluta bocka, för då orkar hon ju varken bära upp sig eller något inne på banan sedan istället.
Hur det än blir ska det bli mäkta spännande den 14 september när vi kliver in på banan som ett riktigt dressyrekipage för första gången på våra 6,5 år tillsammans.
