Igår hände det som jag aldrig ville vara med om. Efter ett enormt missförstånd mellan Sherri, mig, mamma och Cosy så trodde Sherri att Cosy var borta. Så i all hast och panik drog Sherri iväg. Helt utan grejer i kolsvarta mörkret mitt i byn på den trafikerade asfaltsvägen. i full galopp drog hon iväg. Jag fick med mig Cosy och sprang efter och mamma tog bilen. Till slut hörde jag henne gnägga längre bort och som tur va svarade Cosy och jag skrek på henne så förmodlogen hörde hon oss och kom därför tillbaka. I full galopp jom hon emot oss och stannade mitt framför oss och stoppade mulen i Cosys pannlugg. Sedan kunde vi gå hem allihopa tillsammans. 

 

Jag har aldrig varit så rädd som jag va när jag såg henne dra. Tänk om hon skulle ha mött bilar och de inte skulle se henne. Eller hon skulle ha fastnat på järnvägsövergången som hon sprang över. Usch! Vill inte tänka tanken. Som tur är så va hon smart nog att komma tillbaka. Henne ben i morse hade tagit stryk av all galopp på asfalt. Så de va alldeles svullna och fula. 

 

Nu har jag nyss varit ute och gått med henne en sväng och spolat massa kallvatten på hela benen. Så nu är hon riktigt fin, bara en tendens till att vara svullen. Hoppas verkligen det håller i sig och fortsätter att gå åt rätt håll under dagen. Bilden är från promenaden idag. Min älskade fina ponnyhäst! Vad skulle jag göra utan henne?