För sju år sedan prick i lördags, så klev en fläckig unghäst ur en stor hästbuss här hemma i Viskan. En unghäst som jag och mamma varit och kollat på nere i Velling, Skåne någon vecka tidigare och fullit på en gång för. En fläckig 5-åring som bockade av alla som red henne, som hade ögon som kunde smälta hårdaste hjärta och som bara skrek efter ett nytt hem, bokstavligt talat. Än idag kan jag höra henne skria efter oss när vi efter 3 dagar tillammans i Vellinge lämnade henne i den enormt leriga hagen för att åka hem. Hon ville inte bli lämnad, så hon skriade efter oss som en fölunge skriar efter sin mamma. Både jag och mamma grät när vi lämnade henne där och gav henne löftet att hon snart skulle få komma hem. Någon vecka senare stod hon här hemma, som ett yrväder med sin redan då lurviga man. Det va kärlek vid första ögonkastet och jag har aldrig ångrat att det var just Sherri som vi köpte. Vi(jag) behövde henne minst lika mycket som hon behövde oss.