Ett utdrag
Skrivet:
/ Kategori: Funderingar & åsikter och Mitt liv / 0 Kommentarer
Det inte många vet om mig är att jag älskar att skriva. När tankar far iväg och det är mycket känslor i kroppen så älskar jag att ta tag i en penna och skriva, eller datorn. Verkligen överdriva alla känslor och få ut dem, då släpper det för ett tag och jag får frid. Igår va en sån dag, då kom en känsla och sedan så mynnade den ut i en enormt djup och känslosam text. Allt är inte så som jag skriver, men det är skönt att skriva överdrivet för att förstärka känslan och sedan släpper den. Bjussar på en liten del.
I en värld där jag är som luft, fast inte den luft som är viktig för att få oss att överleva, utan den luft som bara finns där men inte gör varken till eller från. Där finns jag. I en värld där känslan av fysisk trötthet är något som blivit en vana som inte verkar gå över. Inte en sån där ovana, utan en vanesak som blir när man bara måste vänja sig för att överleva. I en värld där psykisk stress och trötthet är något som bara hör till, sånt som kommer på köpet så att säga. Just i den världen lever jag. Det är få saker som får mig att känna mig levande och riktigt lycklig. De saker som en gång gjorde mig lycklig, sånna enkla saker som att komma hem, gå ut i stallet eller träna finns inte längre. De finns där, rent fysiskt och de sker varje dag, men de ger mig ingenting. Det görs bara för att det ska göras, det bara är så. Det finns två personer som gör mig riktigt och äkta lycklig, men de har jag ingen möjlighet att träffa så ofta som det skulle behövas för att överleva detta. Allt som är måsten tar all min tid, ledig som arbetande. Hur det kommer sig att det blivit såhär kommer för evigt bli ett mysterium och just nu är lösningen lika långt borta, om inte längre. Inget har blivit som det va tänkt och ser inte ens ut att bli i närheten av det som en gång va drömmar och mål, men som nu endast är något som går att skymta i horisonten på en resa som aldrig kommer att nå fram. Det är som att famla i mörker fast solen skiner och det är mitt på ljusa dagen, allt ser exakt lika ut. Precis som att det vore kolsvart. Blommor har blivit tråkiga, grönskan är bara något som finns där och vattnets en gång lugnande effekt har bytts ut mot ett svart hål som hotar med sin närvaro. Inget är som det en gång varit och kommer aldrig bli. Mitt i detta finns jag, fullt ovetande vad som kommer suga sista droppen ur mig. Vad som kommer bli droppen för att sluta orka, droppen för att sluta leva eller droppen för allt. Att vara så medveten om vad som händer men ändå fullt omedveten är bland den värsta känslan som finns. Man är otillräcklig.