Lina Wikberg -

En känsla jag kan ta på

Skrivet: 30 Oktober 2014, kl 13:43 / Kategori: Funderingar & åsikter och Hästarna / 2 Kommentarer

Bilder från den senaste hopptävlingen pärlan och jag startade.

Kan ni känna känsla i kroppen av att ni gör någonting, alltså att ni tänker på att ni gör en speciell sak som ni älskar och när ni gör det så känner ni exakt den känslan i kroppen?! Det gör jag med hoppningen. Det är många gånger som jag drömmer om något helt annat än vad som är just nu. Just nu satsar jag på dressyren med Sherri, just för att det finns mer potential att hämta där när det gäller Sherri och tävling bland storhästar, än när det kommer till hoppning. Men när jag blundar och ser mig själv rida, då rider jag inte dressyr. Det är inte dressyrens piaff och passage jag känner i kroppen, jag svävar inte fram i någon flott ökad trav och jag rider inte heller i en dressyrsadel. När jag blundar och ser mig själv rida så sköljer känslan över mig, känslan av att rida an ett stort hinder på en hopphäst med spänst och smidighet. Jag känner hur hästen stampar av från marken, vänder igenom ryggen i språnget, skjuter ut sina bakben och sedan landar smidigt som en katt på marken. Just denna känslan är enorm inom mig, men speciellt dagar som denna då jag sett en fantastisk häst till salu som jag alltid gillat lite extra. Ung, lite egen och med enorm kapacitet.

Det är frustration som uppstår inom mig när jag inte kan göra det jag älskar allra allra mest inom hästsporten och jag vet att det just nu inte finns någon möjlighet till det. Hur det än är så förmår jag mig inte sälja min absolut bästa vän, min Sherri. Jag klarar verkligen inte av det, hon är en så stor del utav mig och på något vis så behöver vi varandra. Jag har inte under några omständigheter råd att köpa en till häst, även om det är min dröm. Att få ha kvar Sherri och göra allt jag älskar med henne och sedan ha en stor hopphäst att verkligen satsa på. Men som livet är nu fungerar det inte. Visst har jag funderat på andra lösningar, så som att låna, hjälpa till att rida en hopphäst, börja jobba på något stort stall, låna ut Sherri eller liknande. Allt för att få följa min största dröm, en dröm som jag haft enda sedan jag började rida som liten tös. Just nu så är möjligheterna små på grund av många olika skäl i livet, men jag vågar fortfarande hoppas och tro att en vacker dag så kommer jag göra det jag alltid drömt om. Hur mycket slit det än är, hur lång vägen än är att vandra och hur länge jag än måste kämpa för det. En dröm är alltid värd att satsa på.

Emma

Alltså Lina du är grym på att skriva och din blogg är helt underbar. Klickar in flera gånger om dagen i hopp om att du har skrivit nått riktigt bra!

Jag är otroligt glad att du behöll Sherri när du först gick i salu tankar, ni passar varandra som handen i handsken men förstår precis hur du tänker jag känner exakt likadant.
Jag drömmer om att sitta på en häst som kan skola mig och inte jag hästen hela tiden. Jag ser mig på stora hopptävlingar tillsammans med mitt stora fuxsto. Men jag är precis som du, jag förmå mig inte att sälja mina två absolut bästa vänner.

Ps: tack för inlägget om ANKY schabraken :)

Svar: Tack Emma! :) Det är kul att höra att du tycker det. Jag kommer nog aldrig kunna "göra mig av med Sherri".. Hon är liksom jag :)

Lina Wikberg

2014-10-30 @ 15:17:35
URL: http://nattstad.se/emmaolsson

amanda

hej Lina!

Du minns förmodligen inte vem jag är. Men vi har träffats ett par gånger på näset (förmodligen i samband med peter-träningar för din del). Jag har sen en tid tillbaka börjat följa din blogg, numera på en nästan manisk nivå, haha, och slutar aldrig inspireras och imponeras av vad du skriver. Jag kan känna igen mig i miljontals saker du skriver om. Allt från hur du blir behandlad på tävling och hur du lyckas skriva ner känslan under ett riktigt bra eller dåligt ridpass.

Du är en fantastisk ryttare som rider en komplicerad häst, men det är ett fåtal ryttare jag sett som dansar så väl med sin själsfrände som jag sett dig & Sherri. Det är fantastiskt roligt att se på, även när det går sämre för er, för du är en så fantastisk konsekvent ryttare i hur du rider.

Nånting som för mig betydde otroligt mycket, som du förmodligen inte la en sekund i tanke på när det hände, var när du en gång i våras berömde mig och min ponny när vi red i ridhuset tillsammans. Jag och hon hade haft en otroligt svår resa och jag kan räkna på en hand hur mycket beröm jag fått sammanlagt för hennes och min tid tillsammans... Hon var bråkig och väldigt missförstådd, men jag vägrade ge upp. Jag har tänkt på den kommentaren du la ett otaligt antal gånger och jag vill verkligen betona hur enormt mycket det betydde för mig. Speciellt eftersom jag sett dig rida flera gånger och varit så imponerad och önskat att någon gång vara på din nivå, ER nivå. Allt blod, svett och tårar vi la på varandra, jag och min Bellis, märktes av en fullständig främling, dig. Min och min fina ponnys resa tog tyvärr slut i somras, men jag tänker ofta tillbaka på lyckan av din lilla, lilla kommentar. Jag vill verkligen tacka för det, för det betydde enormt mycket för mig, för oss.

Nu blev det här världens längsta kommentar. Men åter igen, tack för det lilla vi utbytte den dagen. Jag saknar henne varje dag, men tacksamheten över att för en gångs skull bli uppmärksammad av en så duktig ryttare som du, förgyller fortfarande min dag. Fortsätt inspirera och göra det du gör bäst! Lycka till i framtiden! (Hoppas inte detta blev jättecreepy nu.. )

Svar: Heej Amanda! Oj så himla både rörd och glad jag blev av din kommentar! Shit..
Jag kunde inte komma på på en gång vem du och din ponny va, men efter att kikat in på din blogg så kom jag på vem ni är och vad jag sa till er. Kommer så väl ihåg att ni höll på att rida för Peter när jag och Sherri kom in i ridhuset. Himla roligt att höra att en så liten mening kan göra en människa så glad. :)

Jag beklagar även det som blev med din fina tjej.. Det kan vara det hemskaste man kan gå igenom.. Att förlora sin bästa vän.. <3 Jag hoppas verkligen du hittar någon annan häst som kan ge dig i alla fall en del av den kärleken du hade till din och som du kan fortsätta rida. Ge aldrig upp det du älskar bara för att det känns tungt. Tro mig, det blir bättre med tiden och när alla sår läker. Lycka till själv i framtiden, och kanske vi ses någon gång igen. Tack hundra gånger om att du skrev! Ta hand om dig, kram // Lina

Lina Wikberg

2014-10-31 @ 19:29:51
URL: http://winden.blogg.se