Man kan inte gå i samma spår om man vill nå nya resultat. Är det något som ni känner igen i er och brukar tänka på? Jag gör det. Alldeles för ofta får jagny inspiration till träning och allt vad som tillhör hästarna, men så fort den grå vardagen gör sig påmind utan träningar för tränare och när allt känns lite tyngre i och med arbete, dåliga underlag eller liknande så ramlar man gärna tillbaka till gamla vanor. Jag har för vana att ramla tillbaka till "Men jag vet ju att vi kan, så varför går det inte!?". Jag har för bråttom, jag vill att varje pass ska vara perfekt och jag vill alltid ta oss steget längre. Jag får väldigt ofta påminna mig själv om just detta, men i vissa perioder så glömmer jag helt bort mina egna ord och vad jag själv lovat både mig och Sherri. Ännu en gång har jag hamnat i detta träsk, igår var en sådan dag som jag verkligen kom på mig själv. Jag ändrade våra rutiner och gjorde inte "så som vi alltid gör". Allt föll på plats, allt fungerade. Det blev mjukt och harmoniskt och alla ord från mina tränare började komma till mig, det var som att de stod där och pratade med mig, hjälpte mig på vägen. Så igår blev det ett bra pass, endast i skritt och trav, men ibland är den känslan allt som behövs för att man ska få upp ögonen igen. Det är så lätt att falla in i ovanor och gamla spår, alldeles för lätt. 

 

Om jag ska få både mig och Sherri tävlingsklara inför våren och redo för nya utmaningar så måste jag göra det rätt. Inga gamla spår, bara nya och hela tiden tänka på att alltid repetera det vi kan och sedan nosa på något nytt. Inget går att tvinga fram eller skynda på, jag vill att Sherri ska bli stark och tycka det är roligt. Allt hänger på mig i slutändan. 

 

I höst och början på vintern fick jag fantastisk hjälp av Peter, han fick verkligen den där poletten att ramla ner. Allt gick så lätt, Sherri var så fin och jag kände att jag verkligen kunde rida henne utan spänningar eller problem, allt va så avslappnat. Sedan fastnade vi igen, vi åkte och tränade för Marc och han kom fram till vårt största problem, min enorma hjärnaktivitet som inte låter mig bara göra, den som förstör balansen. Vi kom tillbaka på rätt spår igen och fick massvis med tips, tips som snabbt försvann med en övertaggad häst, dåligt underlag och för mycket i min hjärna. Återigen står vi på noll och försöker komma till rätt tänk och träning. Jag måste verkligen försöka ta mig hela vägen fram denna gång, tävlingarna närmar sig med stormsteg och jag vill inte göra om förra årets tävlingsäsong igen. I år har jag bestämt mig för att göra det roligt, att komma ut för att vi älskar att visa upp oss och visa att vi kan vad än alla andra tror, men utan att göra det med press. Det var pressen som jag kände som förstörde för oss ifjol. Sherri är en pärla och kommer alltid vara, det är mig det hänger på och jag måste försöka vara den ryttare hon förtjänar. 

 

 

Idag bestämde jag mig för att sticka ut på ett konditionspass med Sherri, allt för att hon skulle få göra av med all denna energi hon samlat på sig. Mamma och Cosy följde också med, sedan efter ett tag skiljdes vi åt så jag och Sherri kunde långgaloppera uppför en lång väg och de fortsatte hemåt. Pärlan galopperade på väldigt bra och det va fantastiskt underlag! Sedan så mötte vi upp Cosy igen på vägen hem och då blev jag helt plötsligt utan både styrning och broms. Haha! Hade tagit på henne grimman bara för stt hon skulle få vara fri och ledig när vi galopperade på. Har dock inga problem alls att jobba henne som vanligt i grimma, hon är så känslig och lydig. Men på vägen hem ikväll gick vi ut på en äng och skulle galoppera, bara det att hon kastade med huvudet samtidigt som hon hade det i mellan frambenen, och vipps så hade grimman åkt över öronen. Haha! Som tur va är hon så jäkla snäll att hon skuttade upp till Cosy och stannade bakom hennes vagn så vi kan sätta på grimman igen ;) Så det kan gå!