I onsdags så hoppade pärlan och jag! Det var så galet underbart! Sherri var taggad som tusan och började redan att tagga och dra mot hindren i början av uppvärmningen. Så fort hon såg att vi ställde ordning hinder så blev hon på tårna! Vi började med att travhoppa lite, vilket hon gjorde väldigt bra. Enkelt och smidigt! Sedan så hoppade jag ett relaterat avstånd mellan ett räcke och en oxer. Först lite lägre och lekte med olika antal galoppsprång och sedan när vi höjde upp till 100-110cm så red vi på rätt antal språng, 5 galoppsprång. Det var så himla roligt att höja hindren och känna att Sherri verkligen sög tag i hindrena och hoppade vare sig hon kom lite långt ifrån eller lite nära. Det märks verkligen att hon byggt upp massa nya muskler i dressyren som hon verkligen har nytta av i hoppningen. Hon va som en tiger på hindrena, men kunde ändå lyssna och ta mina hjälper utan problem. Precis så som det ska vara! 

 

Det är helt otroligt hur hårt hoppningen sitter i ryggraden på mig, Sherri med för den delen. I onsdags när vi hoppade så hade vi inte hoppat på säkert 2-3 månader mer än en liten studs en gång. Det var precis som att jag hade hoppat flera gånger i veckan hela sommaren! Avståndsbedömningen satt där, sitsen satt där, känslan mellan hindrena och allt det där satt där. Jag behövde inte ens tänka när jag red an mot något hinder, kroppen bara gjorde allt själv. Det är inte konstigt att jag drömmer om att få hoppträna/tävla en yngre och välhoppande häst! Jag känner själv att det är egentligen hoppningen jag brinner för, jag känner varje steg, varje rörelse och varje språng i min egen kropp bara jag ser det framför mig. En vacker dag ska jag äga ett långbent hoppsto! 

 

En sak är i alla fall säkert och det är att Sherri och jag ska försöka hoppa några gånger varje månad nu när vi faktiskt har både banor och material att använda oss av. Det kommer vi båda vara väldigt glada över!