Här kommer det inlägg som jag vet att flera av er förväntat sig skulle komma upp efter tävlingen i lördags i Bräcke för mig och Sherri.
Lördagens tävling kan man verkligen kalla ett bakslag.. Den flytande och fantastiska känsla som jag har haft hela sommaren när jag har ridit Sherri var som bortblåst. Hela sommaren har jag svävat fram, framstegen med Sherri har varit som en dröm, vi var påväg mot något stort. Jag log varje pass jag gjorde på henne och aldrig har det känts så enkelt att sätta sig på henne och verkligen rida. Aldrig har jag känt mig så stolt över min ponnyhäst och aldrig har jag känt att vi passat in så bra bland dessa långbenta stora hästarna som då. Denna tävling var som att bli nersparakad från mitt moln av drömmar och rakt ner för ett stup. Ingenting kändes bra, Sherri var inte alls som den dröm jag satt och tränade på sent på fredagskvällen inför tävlingen. Ingen bärighet, ständigt tung i handen och inget sug varken på att röra sig framåt eller att utföra de rörelser som hon i vanliga fall gör i sömnen. Det var verkligen tomt, det fanns ingenting att hämta.
Väl inne på banan drog hon igång rodeo-showen på en gång och jag kunde inte genomföra programmet på något vis. Det var högre, större och mer intensivt än vad det brukar vara och inte slutade hon heller när vi väl gick ut på framridningen igen för att rida igenom det. Jag vet verkligen inte vad som händer när det blir sådär.. Det är nog ändå inte det som gör mest ont i mig, att Sherri bockar och förstör en tävling. Ska jag vara helt ärlig så gör det nog mest ont att veta vad andra tycker om oss, om mig..
Jag vet att det finns det som verkligen ser upp till mig och Sherri, till det jobb vi lägger ner och all den glädje vi utstrålar. Jag vet att det finns de som är imponerad över att jag ens sitter kvar på Sherri och att jag vågar tro på att hon kommer bli något större. Samtidigt så jag vet jag att de finns de som undrar vad i hela helvetet vi håller på med på ren svenska..! Jag förstår dessa mönniskor också och jag förstår vad de menar. Vissa gånger skäms jag, vissa gånger när det är som är allra värst.. Jag skäms för att jag inte kan få Sherri att visa sina kvaliteér, jag skäms när jag "stör" på tävling med våra konstiga utfall. Ibland klarar jag helt enkelt inte av att hålla flaggan högt.. För det är endast på tävling som detta händer, hemma är hon precis som vanligt igen redan dagen efter. Hur ska jag kunna gå in med huvudet högt på tävling när jag vet att det alltid kommer hända? Hur får jag den känslan och den tanken från mig?
Jag vet att jag inte borde känna så, men ibland rinner bägaren över. Min högsta dröm här i livet har alltid varit hästarna, tävlingarna och det man kan åstakomma med dessa fantastiska djur. Ibland känns det som att jag sviker min högsta dröm genom att hålla fast vid min älskade lilla ponnyhäst, men om jag ska vara helt ärlig så tror jag inte att jag skulle överleva utan henne. Hon får mig att leva och jag tror så enormt mycket på henne att jag inte vill svika henne bara för att jag ibland tvivlar på mig själv. Hur jag än vänder och vider på saker och ting så ser jag alltid Sherri där som den trygga punkt i livet hon är för mig och hur mycket hon har betytt för min egen utveckling. Utan henne kanske jag aldrig hade varit där jag är idag.. Jag har inga resultat att visa upp, inga utbildningar eller flashiga hästar, men jag vet att bestitter en kundskap som är värt en hel del. Men på något vis måste jag kunna visa upp den kundskapen och som det ser ut nu så känns det svårt.
Det är skönt att få detta ur sig samtidigt som jag hatar att känna mig sårbar.. Utåt sett går jag alltid med huvudet högt och ryggen rak, men det många inte vet om mig är att jag rätt vad det är faller i bitar. Ibland undrar jag varför, men sedan så kliver jag på nästan dag och gör precis samma sak igen. Rak i ryggen, huvudet högt och ut i livet för att visa min goda sida och ta lärdom av livet. Ny dag, nya möjligheter.
